Januari har nätt och jämnt kommit halvvägs och våren hänger i luften. Talgoxen kan höras och en del tidiga blommor har börjat synas. Men vi vet alla att det snabbt kan vända igen.

När jag kör förbi Segeån eller någon av våra dammar så ser jag hur vattnet snabbt skiftar i volym. Marken är ofta mättad på vatten samtidigt som det både regnar och snöar, ofta flera dagar i streck. Vattnet står högt och dammarna är välfyllda, eller i värsta fall översvämmade. Det räcker sen med någon dag av torrare väder för att vattnet ska sjunka betydligt igen.

Det är också vid denna tidpunkt man ser tydligast hur viktiga dammarna är för att förhindra översvämning. När jag kör förbi Segeån och ser att vattnet når ända upp till strandkanten, och sen kör förbi en damm och ser att den nästan svämmar över, då tänker jag på var allt det vattnet skulle ha blivit av om inte dammen fanns där.

Jag tänker på översvämmade viadukter, källare, vägar. Jag tänker på när det var så mycket vatten under järnvägen i Burlöv, på den enda cykelvägen mellan de olika delarna av Åkarp, att elever inte kunde ta sig till skolan och en desperat person paddlade genom tunneln på en uppblåsbar ananas.

Jag tänker på bräddningar och hur risken för dem ökar och hur glad jag är att vi anlagt bräddningsmagasinet i Klågerup, som tar emot alla bräddningar som tidigare släpptes ut i naturen där.

Halkan är också något som blir värre när vattnet ligger på vägarna och det sen plötsligt fryser på.

Konstrasten mot somrarnas hotande torka är enormt stor och det blir så tydligt att torkan inte handlar om någon egentligen brist på vatten. Det handlar mer om brist på att kunna behålla vattnet och tänka om hur vi använder vatten.

Det blir så otroligt tydligt hur viktigt det är att vattnet får plats att vara på. Plats där vattnet inte orsakar problem och kan förändras i volym utan att det varken blir torka eller översvämning.

Tittar man några hundra år tillbaka i tiden så var vattnet ett mycket mer naturligt inslag i naturen än det är idag. Dammar och våtmarker fanns med naturligt överallt. Åarna var med slingrande och fick ta mer plats.

Varför fick det inte förbli så? Orsaken är såklart människan men det är inte fullt så enkelt som att människan bara ville ha det lite lättare att bygga samhälle.

på 1800-talet var svälten ett faktum och man var tvungna att kunna utöka odlingsmarkerna för att få mat till alla. Vattnet tog stor plats och man kunde då omöjligt veta vad det skulle orsaka för problem i framtiden.

Det var då tom möjligt att få bidrag för att dika ur och leda bort vatten för att kunna utöka odlingsmarken och även sjöas sänktes eller torrlades. Hela 2500 svenska Sjöar torrlades under 1880-1930-talet. Det är svårt idag att tänka sig hur mycket landskapet har förändrats.

Idag är vi många som arbetar hårt med att återställa vattnets plats i naturen så gott det går. Samtidigt som man har insett att vattnet måste få ta plats och runt 3000 dammar har anlagts i Sverige, så går också samhällsbyggnaden framåt då befolkningsmängden fortfarande ökar vilket ger behov av vägar och olika typer av byggnader.

Det innebär att det blir mycket ytor som asfalteras, även kallat hårdgjorda ytor.

Problemet med hårdgjorda ytor är att vattnet inte kan stanna kvar där såvida det inte är av formen att det bildas översvämning. Större delen av vattnet rinner snabbt av asfalten, tar mycket smuts och föroreningar med sig och samlas sen där det går, inte alltid där vi önskar och kan ställa till med mycket problem.

Avloppssystemet hinner inte alltid med och det kan både bli fullt och brädda.

Inom Segeå-projektet har vi anlagt ca 100 våtmarker och det är vi mycket stolta över. Nu laddar vi för ett nytt år där vi fortsätter det viktiga arbetet med att vattnet måste få ta plats och måste få förutsättningar att hämta sig.