Denna vecka ska vi kolla på tre nya arter som lever i Segeåns avrinningsområde! Arterna den här veckan lever på olika nivåer av näringskedjan i ekosystemet och har där olika funktioner. Att lära sig om de många arterna i ett ekosystem är ett bra sätt att få en förståelse för hur systemet fungerar och hänger ihop vilket i sin tur kan hjälpa en att förstå hur olika fysiska förändringar i miljön påverkar ekosystemen och de specifika arterna. Dessutom är det ganska kul att förkovra sig i arternas fascinerande beteenden och utseenden.

Kungsfiskare (Alcedo atthis)

Kungsfiskaren är en mycket vacker liten fågel som återfinns på ett par platser i Sverige bland annat i Segeåns avrinningsområde. Det är en liten fågel med väldigt färgstark fjäderdräkt i exotiska färger som ljust och mörkt blåfärgade vingar och huvud och ett varmt orangefärgat bröst. Den känns också igen på sin korta stjärt, stora huvud och långa ganska kraftiga näbb. I Sverige observerades kungsfiskaren för första gången år 1835 och etablerade sig något mer stabilt under 1900-talet men beståndet i Sverige bedöms i dagsläget som sårbart och är koncentrerat till södra Sverige. Under vintern söker sig kungsfiskaren till åmynningar längs kuster där isen inte lägger sig men under kalla vintrar kan upp till 90-95% av individerna tappas.

Kungsfiskaren äter, som namnet antyder, mestadels fisk som den fångar i åar och vattendrag. Vattnet bör rinna långsamt och måste vara klart och grunt för att den ska kunna se de små fiskarna i vattnet som den sedan fångar. Kungsfiskaren är också beroende av vegetation som träd och buskar med grenar som hänger nära vattenytan eftersom fågeln använder dessa för att spana på byten. I genomsnitt behöver de äta ca 60% av sin kroppsvikt varje dag vilket är ganska imponerande att klara av om man jämför vårt matintag som människor. Det medför dock att arten är väldigt känslig för svält och det är en av anledningarna till att så pass många individer inte klarar sig under vintern. För att bygga sina bon behöver de tillgång till ganska branta strandbankar av lera eller mo där de kan gräva sina bohål. Vid höga vattenflöden riskerar vattnet att svämma in i bohålorna vilket ganska ofta händer. Då kungsfiskaren är en ganska kräsen fågel med höga krav på habitat kan man säga att den kan vara en indikator för rent vatten och ett fungerande ekosystem.

Öring (Salmo trutta)

Öringen är en av våra mest uppskattade matfiskar och är också mycket uppskattad av sportfiskare. Arten är lite av en shape-shifter då den ser annlorlunda ut beroende på om den lever i störr delen av livet i havet (havsöring) eller hela livet i sötvatten (bäcköring). De öringar som hittats i Segeån är den förstnämnda, nämligen havsöring, som gått upp i Segeån från Öresund för att leka och lägga sina ägg. Leken sker vanligtvis i de nedre delarna av Segeån i till exempel vid Bulltofta i Malmö där man hittat den. Öringen är beroende av grusbottnar för sin lek och Segeån har marginella förutsättningar för just detta men ett litet bestånd finns trots allt i ån. De små öringarna kläcks i ån och kräver hög syresättning i vattnet, just därför är åar och bäckar där vattnet rinner och syresätts kontinuerligt en bra plats. De unga öringarna som kallas stirr och som lever i strömmande vatten är mer gulgröna än de vuxna havsöringarna och har gråvioletta stirrfläckar längs sidorna. Havsöringen har vanligtvis mörka prickar längs sidorna med en ljus ring runt och kan också kännas igen på sin rödaktiga fettfena som sitter bakom ryggfenan. Strax före utvandringen från ån till havet förändras de unga stirren till vad som kallas smolt. De unga fiskarna lever främst på kräftdjur och andra smådjur i vattnet och större individer kan även äta andra fiskar.

Vattengråsugga (Asellus aquaticus)

Vattengråsuggan tillhör några av de mer anonyma arterna som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet, men utgör likväl en viktig del av vattendragens ekosystem. Vattengråsuggan tillhör familjen kräftdjur och är ganska lik den landlevande gråsuggan och blir ca 1,5 cm lång. Den lever främst på ruttnande växtdelar som till exempel löv från björk, ek, al och lönn som fallit ned i vattnet och är alltså en nedbrytare precis som daggmasken i trädgårdslandet. Vattengråsuggan är en av de allra vanligaste sötvattensarter och förekommer i så gott som alla vattendrag  förutom i fjällen och delar av Norrland. I och med att den är så pass vanlig är utgör arten en viktig föda för många av våra fiskarter och andra arter i våra vatten.

Arten är väldigt tålig mot föroreningar, försurning och övergödning i vattnet – en riktig överlevare helt enkelt. Det gör att den kan fungera som en indikatorart på ett vattendrags ekologiska status lite som kungsfiskaren fast åt andra hållet. Om en stor del av bottenfaunan i vattnet består av vattengråsuggor och inte så många andra arter kan man anta att vattenkvalitén är ganska dålig eftersom många andra arter inte tål höga halter av föroreningar.

Det var allt för denna gången, hoppas ni lärde er något nytt!