Kaniner i australien – vad har det med oss att göra?

På 1850-talet infördes europeisk kanin i Australien för att jakt och mat. Resonemanget var ”några få kaniner kan väl inte göra skada”. Men kaninens population växte snabbt och ställde till med mycket skada. Det började med 24 kaniner men på 10 år hade det blivit flera miljoner. Idag beräknar man att populationen är uppe i över 200 miljoner.

Kaninerna äter så mycket växter, i ett så snabbt tempo, att andra djur svälter, dom förstör unga träd, grödor och mycket annan viktig växtlighet. Deras grävande orsakar erosionsskador och kaninerna har t.o.m utrotat växter helt från Australiens unika flora.

Skadorna kaninerna orsaker leder bl. a till att lantbrukarnas matavkastning minskar, vilket leder till färre nötkreatur och får – varpå de utökar sina odlingar för att täcka upp. Detta är ett så stort problem att det har orsakat stora problem i samhället och kostat landet mycket pengar att försöka bekämpa. Man har provat sätta upp staket, men detta fungerade dåligt då kaninerna grävde sig under staketen. Man har också provat att sprida sjukdom men kaninerna har blivit resistenta mot vissa av dem.

Vad har detta med oss att göra? Bortsett från att sjukdomarna har spridits till Sverige och att kaninägare bör vaccinera mot sjukdomarna (Myxomatos, RHD-1 och RHD-2) så har vi mycket att lära oss av att studera hur mycket skada en, till synes oskyldigt mängd, av en invasiv art kan orsaka.

Tre arter som är välkända bland allmänheten i Sverige, tack vare olika kampanjer, är dessa tre.

Blomsterlupiner (Lupinus)
Parkslide (Reynoutria japonica)
Jätteloka/Jättebjörnloka (Heracleum mantegazzianum)

Lupinerna är mycket populära att plocka och sätta i vas då det är en vacker blomma. Man ser den ofta vid vägkanter eller intill järnvägar. Den växer i mager jord men den binder kväve. Därmed ökar den näringen i jorden på den plats där den växer, vilket påverkar vilka övriga växter som trivs där. Den drar även till sig pollinerare vilket missgynnar andra, inhemska, växter. Dessutom kan blomsterlupin vara giftig för får och nötkreatur samt vara allergiframkallande för människor. Naturvårdsverket rekommenderar att man bekämpar lupinen genom att slå den flera gånger på en växtsäsong. Om beståndet är litet kan du gräva eller dra upp hela växten och sen avlägna växten så att den inte får ligga kvar i naturen. Frö från växten kan gro och därför bör man återkomma senare under växtsäsongen och även följande år för att upprepa proceduren.

Parkslide ställer inga stora krav på sin omgivning. Den kan etablera sig nästan var som helst och sprids mycket lätt. Den har väldigt hög tolerans mot bekämningsmedel och det tar många år att bekämpa den. Parksliden bildar snabbt stora täta bestånd och de flesta bekämpningsmetoder riskerar att istället sprida den. Därför är det inte alltid bäst att bekämpa den utan det kan vara bättre att övervaka den och se ifall den sprider sig på platsen eller inte. Om den växer på en begränsad yta kan det vara bättre att lämna den.

Problemet med parkslide är att den konkurrerar ut andra växter. Har du fått parkslide på din mark så har Naturvårdsverket instruktioner för bekämpning. Dem hittar du här.

Jätteloka kallades tidigare jättebjörnloka och det är kanske det namnet vi är mest vana att höra.

I hela denna växt, finns ett ämne som i kombination med solljus, orsakar kraftiga reaktioner i form av brännblåsor. Får man växtsaft på sig bör man tvätta bort det och undvika solljus i 48 timmar. Liksom lupiner och parkslide så är Jättelokans hot mot biologisk mångfald, att den tar över och konkurrerar ut andra växter. Men skadorna den kan ge genom sin växtsaft, gör att denna växten kanske är den viktigaste att lära sig att känna igen och hålla avstånd till. Mer om hur man bekämpar jättelokan kan du hitta här.

Till skillnad från lupiner och parkslide så finns jättelokan med i EU:s lista över invasiva arter och därmed omfattas den av den lagstiftning som gäller invasiva arter enligt EU-förordning nr 1143/2014. De andra växterna anses dock vara så invasiva att de förväntas komma med på listan och är viktiga att bekämpa eller iallafall inte bidra till att sprida.

Gemensamt för invasiva arter är att de är ett hot mot den inhemska biologiska mångfalden och att några få exemplar kan spridas och ställa till med stor skada. Även i vattnet finns invasiva arter, men dom tar vi i ett annat inlägg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *