Det lever många insekter i vattnet som alla har mycket viktiga roller i ekosystemet.
Man får lov att håva upp djuren och studera dem, om man är rädd om dem och släpper tillbaka dem igen sen oskadda.
Hur fånga man djuren?
De flesta av smådjuren kan du fånga utan att använda dyr eller särskild utrustning. Många gånger räcker det med en robust håv, en genomskinklig burk med lock, en vit plastbalja med platt botten, en sked och ett förstoringsglas.
Börja med att hälla lite damm-, sjö- eller åvatten i den vita plastbaljan. Om du håvar i en damm eller i ett vattendrag där vattnet är långsamt flytande som till exempel en å, bör du håva bland vattenväxterna då de flesta smådjuren lever här. Rör håven bland växterna i formen av en åtta. Upprepa mönstret ett par gånger och töm sedan håven i den vita plastbaljan. Studera din fångst. Använd skeden för att lyfta upp de djur du vill undersöka och lägg det i den genomskinliga plastburken. Ta hjälpa av ett förstoringsglas för att undersöka djuret närmare. Ta hjälp av frågorna här ovan och försöka ”nyckla” dig fram till vad du hittat.
I strömmande vatten sitter ofta smådjuren fastklamrade på eller under stenar och andra bottenföremål. Det kan därför vara svårt att fånga dem genom att bara röra håven i vattnet. Prova istället att lyfta och vända på stenar eller röra om försiktigt i gruset med foten för att sedan hålla håven nedströms och fånga upp det som lossnar från botten.
Dykarbaggar (Dytiscus)
Det finns 149 arter av dykarbaggar i Sverige och de flesta kan påträffas året runt, båda vuxna skalbaggar och larver. Skalbaggen är som namnet antyder, vattenlevande och blir mellan 20-40mm lång. För att skalbaggen ska kunna leva under vatten bär den med sig luft i ett hålrum under täckvingarna. Huvudet är delvis insänkt mellan kroppen med stora ögon och trådformade antenner. Benen har två klor och bakbenen är tillplattade, håriga simben som rörs samtidigt. Arten har väl utvecklade vingar och är en god flygare och kan ses flyga framförallt under skymningen eller om natten. En dykarbagge kan bli flera år gammal och deras livscykel är ettårig. Larverna lever i vattnet men är beroende av syre för att kunna andas. De största larverna kan bli upp till 65mm långa med stora kraftiga käkar och är, liksom skalbaggen, glupska rovdjur som livnär sig av småfisk, grodyngel och andra vattenlevande insekter.
Foto: Jessika Cansund
Större vattenbagge
(Hydrophilus aterrimus)
Arten blir normalt mellan 32–40 mm, men exemplar upp till 50 mm har hittats. Skalbaggen har en kolsvart kupig ovansida och blå- eller grönskimrande buk. På skenbenen sticker det ut långa taggar och på insidan av mellan- och bakbenen sitter det simhår. De lever i grunda stillastående vatten med riklig vegetation och dybotten som t.ex. dammar eller sjöstränder. Äggen, normalt 50–60 stycken läggs i en kokong som flyter i vattenytan under vegetation som andmat eller dylikt. Larven, vars färg varierar från vit till gråvit, blir omkring 60 mm lång, har en flerårig utveckling och övervintrar i vattnet. Den livnär sig huvudsakligen på sniglar.
Bild: Wikimedia Commons
Virvelbaggar (Gyrinidae)
Det finns 12 olika arter av virvelbaggar i Sverige. Dessa små vattenskalbaggar simmar i cirkulerande rörelser på vattenytan, oftast tillsammans i små grupper. Virvelbaggarna lever i sötvatten och påminner mycket om dykare, dock är de vanligtvis något mindre. De är svartglänsande med kraftiga bakben som används för att simma med. Ögonen är tvådelade där den övre används för att se upp i luften, och den nedre för att se i vattnet. Precis som dykarbaggarna, samlar virvelbaggarna luftbubblor vid ytan som de sedan lagrar i bakdelen av överkroppen. Deras föda består huvudsakligen av mygglarver, men även små kräftdjur och diverse smådjur.
Foto: Flickr
VATTENBI (Ilyocoris cimicoides)
Blir upp till 15 mm lång med och bred och platt kroppsform. Är gråbrun till färgen och har ett stort huvud insänkt i kroppen. Arten är tämligen vanlig i södra Sverige och återfinns på grunt vatten i sjöar och dammar där den fångar bland annat fisk- och grodyngel. Arten har fullt utvecklade vingar men flyger vanligtvis inte. Frambenen är mycket kraftiga och används för att fånga in och hålla fast bytesdjur. Blir den klämd eller känner sig hotad kan den ge ifrån sig smärtsamma stick.
Foto: Wikimedia Commons
Buksimmare (Corixidae)
I Sverige finns det 33 olika arter av buksimmare. Som namnet antyder simmar de på mage, det vill säga med buken nedåt. De främre benen är små och skedformade. Bakbenen är två långa och kraftiga simben. Ryggen är tillplattad och färgen kan variera mellan ljust brun till nästan svart. Födan består av encelliga alger, förmultnade växtdelar på botten av vegetationsrika dammar eller långsamt flytande vattendrag. Till skillnad från den liknande arten ryggsimmare, ger inte buksimmaren ifrån sig några smärtsamma stick.
Foto: Jessika Cansund
Ryggsimmare (Notonectidae)
Ryggsimmare är insekter i familjen vattenskinnbaggar och simmar som namnet antyder, på rygg med buken uppåt. Ryggen är kölformad och på buken har de små fina hår med vilka de håller fast luft som de andas med. Luften byts ut genom att de sticker upp bakkroppsspetsen över vattenytan. En vanlig art i svenska åar och dammar är Allmän ryggsimmare (Notonecta glauca). Den är ljusbrun till färgen med svarta sköldar. Frambenen är kraftiga fångstarmar med vilka de fångar byten som små fisk- och grodyngel. Den kan även ge ifrån sig smärtsamma stick. Ryggsimmare byter gärna vattendrag genom att flyga till en ny å eller damm vilket i så fall sker på kvällen eller natten. Då vänder den sig i vattnet och bryter igenom med ryggskölden, breder ut vingarna och flyger iväg med ett hörbart surrande läte.
Foto: Jessika Cansund
Klodyvel (vattenskorpion) (Nepa cinerea)
Allmän i dammar och långsamt rinnande åar. Dess nordligaste utbredning är trakterna kring Västerbotten. Kroppen är ca 20 mm lång och 10 mm bred. Färgen varierar mellan brun och svart med tegelröda vingar. Arten är aktiv året om. Den simmar dåligt och behöver komma upp till ytan för att andas med ett andningsrör som sitter längst bak på kroppen. Den lever strandnära i åar och dammar där den kryper runt på botten eller sittandes i vegetationen med andningsröret i luften. Frambenen är två kraftiga gripklor med vilka den fångar in och håller fast sitt byte.
Foto: Jessika Cansund
Stavlik vattenskorpion (Ranatra linearis)
En allmän art i våra svenska sjöar och vattendrag. Kroppen är smal, avlång och blir mellan 30–35 mm lång. Av kroppsformen att döma kallas den ibland för vattnets vandrande pinne. Färgen varierar från ljust gulaktig till mörkbrun. Längst bak på kroppen sitter ett andningsrör, vilket den sticker upp i luften då den sitter och lurar på byten i vegetationen i strandkanten. Benen är långa och framtill kraftiga, försedda med en gripklo som likt en fällkniv fångar in och håller fast bytet.
Foto: Jessika Cansund
Skräddare (Gerris sp.)
Skräddare tillhör familjen landskinnbaggar och i Sverige återfinns 14 arter. Allmän och stor skräddare hör till de vanligaste arterna vilka är bruna eller svarta till färgen. Beroende på art blir de mellan 5–17 mm långa och är knutna till sötvatten där de uteslutande rör sig i grupper på öppna, vegetationsfria vattenytor. Tack vare de små filthåren på benen kan skräddarna röra sig på vattenytans ytspänning. De är effektiva rovdjur som snabbt tar sig fram över vattenspegeln där de fångar andra insekter som fallit i vattnet.
Foto: Jessika Cansund
Vanlig sötvattensmärla (Gammarus pulex)
Mycket vanlig mellan växter och stenas i alla slags sötvatten – framförallt rinnande vatten. Hanen, som är större än honan, blir upp till 20 mm lång. Denna art är en mycket viktig föda för många fiskar och andra rovdjur.
Foto: Jessika Cansund
Sötvattensgråsugga (Asellus aquaticus)
Arten blir upp till 20 mm lång och honan, som är störst bär på ägg i en så kallad yngelkammare under magen. Formen är tillplattad med långa ben och antenner. Arten är allmän i dammar, bäckar och åar där den gömmer sig på botten bland stenar och vegetation. Den äter alger, förmultnade växtdelar och vissna blad.
Foto: Jessika Cansund
Hoppkräftor (Cyclops sp.), (Diaptomus sp.)
Små enögda kräftdjur som fått det latinska namnet uppkallat efter de enögda jättarna i den grekiska mytologin. Det finns ca 110 sötvattenlevande arter i Sverige, varpå 17 är parasiter och de övriga frilevande. Arten är mycket allmän i våra sjöar och vattendrag. Framkroppen är päronformad och bakkroppen smal med borstliknande utskott. På framkroppen har de två längre antenner, som de tillsammans med frambenen använder för att ta sig fram i ett hoppliknande mönster i vattnet. Honan bär på två äggsäckar vilka man tydligt kan se som två brunaktiga utskott precis ovanför bakdelen. Hoppkräftor kan finnas i stort antal och arter utgör en viktig föda för andra fisk- och insektsarter.
Foto: Wikimedia Commons
Egentliga trollsländor (Anisoptera)
Är en av trollsländornas undergrupper som innehåller runt 2800 olika arter, varav flertalet kan hittas i Sverige. Trollsländorna kan ha flera olika färger både på kroppen och vingparen. De är utpräglade rovdjur och mycket skickliga flygare som fångar snabba insekter i luften såsom flugor, fjärilar, myggor och knott. Med deras olikformade vingpar som kan röra sig separat från varandra, kan vissa arter till och med flyga baklänges. Egentliga trollsländor har bredare kropp och känns mer kompakta än deras släktingar flick-och jungfrusländor. De lever större delen av sina liv som larver, eller även kallade nymfer, i vattnet. Larverna är relativt olika i storlek, samt är ganska klumpiga och robusta. Färgen kan variera från sandfärgade till mörkt bruna för att vara välkamoflerade med bottnen. De har gälar på bakkroppen i form av små utskott. Deras mun består av en typ av fångstmask som de kan slunga framåt i vattnet, lite som en katapult för att fånga diverse smådjur som simmar förbi.
Foto: Pixabay(överst), Jessika Cansund (underst)
Flick- och jungfrusländor (Zygoptera)
Är den andra undergruppen av trollsländor vilka kan hittas i hela Sverige, och ett flertal olika arter finns. Flick- och jungfrusländorna är mindre och mer spänstigt byggda än de egentliga trollsländorna och har en lång och smal kropp i olika färger. Deras främre och bakre vingpar är jämnstora, oftast med ett litet mörkt märke en bit från vingspetsen. De är inte lika snabba flygare som de egentliga trollsländorna, vilket gör att deras föda består av långsamt flygande- eller stillasittande insekter. Sländorna lever större delen av sina liv i vattnet som larver under hela deras utvecklingsperiod. Larverna är mycket mindre och smärtare än de egentliga trollsländornas larver. De har även två eller oftast tre bladliknande gälar i spetsen av bakkroppen som de använder för att andas med, samt för att ta sig fram med i vattnet på ett slingrande sätt tillsammans med bakkroppen. Precis som för de egentliga trollsländorna består munnen på flick- och jungfrularverna av en fångstmask.
Foto: Jessika Cansund
Allmän sävslända (Sialis lutaria)
Kroppen på sländan är kort och kraftig (ca 20 mm) där färgen varierar mellan mörkbrun till svart. Vingbredden är mellan 22–34 mm och är till färgen grå eller brunaktig. Arten lever under ganska kort tid och påträffas vanligen längs rinnande vatten, dammar eller sjöar. Larven som blir ca 25 mm är med sitt stora huvud och kraftiga käkar, ett effektivt rovdjur som lever av bland annat fjädermyggor, andra larver och små vatteninsekter.
Bilder: Wikimedia Commons
Nattsländor (Trichoptera)
Det finns cirka 220 arter och 82 släkten nattsländor i Sverige. Vingarna är tämligen stora och hålls i viloläge i en taklikande form över kroppen. Antennerna är liksom benen, långa och smala. Arten ses främst i skymningen då den kan bilda svärmar och därav ibland förväxlas med mindre nattfjärilar. De flesta är grå-, brun- eller svartfärgade. De bevingade sländorna lever endast en kortare tid och livnär sig på nektar från öppna blommor. Nattsländornas larver, även kallade husmaskar delas in i två grupper; frilevande och husbyggande. De frilevande larverna är huvudsakligen rovdjur och jagar aktivt medan de husbyggande larverna livnär sig på växter och förmultnade växtdelar. Husen bygger de kring en spunnen väv och brukar bestå av sand, småsten, växtdelar och snäckskal.
Bilder: Wikimedia Commons
Allmän broskigel (Glossiphonia complanata)
Blir som längst cirka 30 mm lång. Kroppen är platt och känns broskliknande vid beröring. Ovansidan är tecknad med två rader mörkbruna ränder som löper längs ryggen. Förutom dessa två ränder är ovansidan mönstrad med gula och bruna fläckar. Undersidan är blek. De har tre par ögon som sitter parallellt ovanpå huvudet. Arten uppehåller sig på stenar och andra bottenmaterial och de lever främst på snäckor. Honan lägger sina ägg i små kokonger på stenar. Hon vaktar äggen tills de kläcks varpå ungarna sitter fast på honan i tre veckor.
Bild: Wikimedia Commons
Blodigel (Hirudo medicinalis)
Arten är stor och kraftig och blir upp till 150 mm lång. Ovansidan är vackert tecknad med röda och gula band med avbrutna svarta fläckar. Teckningen löper över hela ryggen. Undersidan är gå eller svagt grön och marmorerad. Blodigeln tillhör familjen käkiglar. De har, som namnet antyder tre kraftiga käkar med vassa tänder. Arten livnär sig på blod. I tidigt stadie utgörs födan av blod från maskar, snäckor, fiskar och groddjur. En vuxen blodigel livnär sig helst på blod från däggdjur. Blodigeln är den ända igeln i Sverige som kan suga blod från människor. Arten är troligen införd under medeltiden från Europa. Den återfinns i dammar och sjöar i södra och mellersta Sverige. Blodigeln användes förr till åderlåtning i Sverige och fram till 1950-talet kunde den köpas på apotek.
Foto: Wikimedia Commons
Hästigel (Haemopis sanguisuga)
Tillhör också, precis som blodigeln familjen käkiglar. Ryggen är till skillnad från blodigeln inte mönstrad utan är enfärgat mossgrön eller brunaktig. Ibland kan ett regelbundet mönster av brunfärgade längsgående ränder finnas hos vissa exemplar. Buken är enfärgad och oftast grön-gulaktig. Hästigeln kan varken bita genom hud på häst eller människa och livnär sig inte på blod utan lever av mindre djur som mygglarver och snäckor.
Bild: Wikimedia Commons
Hundigel (Erpobdella octoculata)
Tillhör familjen hundiglar och är en av de vanligaste iglarna i Sverige. De förekommer i de flesta stillastående samt lugnflytande sötvatten, och håller gärna till i de grundare områdena. Storleken varierar mellan 10–50 mm och de har fyra par ögon. Hundigeln är ett rovdjur som livnär sig på mygglarver och andra smådjur. De är oftast ljus- eller mörkbruna med små prickar över ryggen.
Bild: Wikimedia Commons
Kärrdammsnäcka (Lymnaea palustris), Skivsnäcka (Anisus sp.) och Posthornsnäcka (Planorbarius)
I Sverige har vi 53 arter av sötvattenssnäckor. Tio av dessa är upptagna på rödlistan över hotade arter. Skalet är brun, grått eller gulaktigt och till skillnad från saltvattensnäckorna, ganska tunt. Snäckorna livnär sig på små alger vilka växer på sten och undervattensvegetation samt nedbrutet växtmaterial (detritus). Snäckor är i allmänhet känsliga för låga pH-värde (≤ 5,5) varför de kan användas som indikatorer på försurning av vatten. Däremot trivs de i näringsrika, vegetationsrika vatten. De flesta arterna av sötvattenssnäckor tillhör lungsnäckor. Under varma sommardagar kommer snäckorna upp till ytan för att förnya luften i lungan. Under vintern fyller de lungan med vatten och använder den som gäle. De flesta av våra sötvattenssnäckor lägger ägg som de fäster på blad och annan undervattensvegetation.
Foto: Jessika Cansund. Överst: Skivsnäcka, Underst: Dammsnäcka