Det lever många insekter i vattnet som alla har mycket viktiga roller i ekosystemet.
Man får lov att håva upp djuren och studera dem, om man är rädd om dem och släpper tillbaka dem igen sen oskadda.
Hur fånga man djuren?
De flesta av smådjuren kan du fånga utan att använda dyr eller särskild utrustning. Många gånger räcker det med en robust håv, en genomskinklig burk med lock, en vit plastbalja med platt botten, en sked och ett förstoringsglas.
Börja med att hälla lite damm-, sjö- eller åvatten i den vita plastbaljan. Om du håvar i en damm eller i ett vattendrag där vattnet är långsamt flytande som till exempel en å, bör du håva bland vattenväxterna då de flesta smådjuren lever här. Rör håven bland växterna i formen av en åtta. Upprepa mönstret ett par gånger och töm sedan håven i den vita plastbaljan. Studera din fångst. Använd skeden för att lyfta upp de djur du vill undersöka och lägg det i den genomskinliga plastburken. Ta hjälpa av ett förstoringsglas för att undersöka djuret närmare. Ta hjälp av frågorna här ovan och försöka ”nyckla” dig fram till vad du hittat.
I strömmande vatten sitter ofta smådjuren fastklamrade på eller under stenar och andra bottenföremål. Det kan därför vara svårt att fånga dem genom att bara röra håven i vattnet. Prova istället att lyfta och vända på stenar eller röra om försiktigt i gruset med foten för att sedan hålla håven nedströms och fånga upp det som lossnar från botten.
Dykarbaggar (Dytiscus)
Det finns 149 arter av dykarbaggar i Sverige och de flesta kan påträffas året runt, båda vuxna skalbaggar och larver. Skalbaggen är som namnet antyder, vattenlevande och blir mellan 20-40mm lång. För att skalbaggen ska kunna leva under vatten bär den med sig luft i ett hålrum under täckvingarna. Huvudet är delvis insänkt mellan kroppen med stora ögon och trådformade antenner. Benen har två klor och bakbenen är tillplattade, håriga simben som rörs samtidigt. Arten har väl utvecklade vingar och är en god flygare och kan ses flyga framförallt under skymningen eller om natten. En dykarbagge kan bli flera år gammal och deras livscykel är ettårig. Larverna lever i vattnet men är beroende av syre för att kunna andas. De största larverna kan bli upp till 65mm långa med stora kraftiga käkar och är, liksom skalbaggen, glupska rovdjur som livnär sig av småfisk, grodyngel och andra vattenlevande insekter.
Foto: Jessika Cansund
Buksimmare (Corixidae)
I Sverige finns det 33 olika arter av buksimmare. Som namnet antyder simmar de på mage, det vill säga med buken nedåt. De främre benen är små och skedformade. Bakbenen är två långa och kraftiga simben. Ryggen är tillplattad och färgen kan variera mellan ljust brun till nästan svart. Födan består av encelliga alger, förmultnade växtdelar på botten av vegetationsrika dammar eller långsamt flytande vattendrag. Till skillnad från den liknande arten ryggsimmare, ger inte buksimmaren ifrån sig några smärtsamma stick.
Foto: Jessika Cansund
Ryggsimmare (Notonectidae)
Ryggsimmare är insekter i familjen vattenskinnbaggar och simmar som namnet antyder, på rygg med buken uppåt. Ryggen är kölformad och på buken har de små fina hår med vilka de håller fast luft som de andas med. Luften byts ut genom att de sticker upp bakkroppsspetsen över vattenytan. En vanlig art i svenska åar och dammar är Allmän ryggsimmare (Notonecta glauca). Den är ljusbrun till färgen med svarta sköldar. Frambenen är kraftiga fångstarmar med vilka de fångar byten som små fisk- och grodyngel. Den kan även ge ifrån sig smärtsamma stick. Ryggsimmare byter gärna vattendrag genom att flyga till en ny å eller damm vilket i så fall sker på kvällen eller natten. Då vänder den sig i vattnet och bryter igenom med ryggskölden, breder ut vingarna och flyger iväg med ett hörbart surrande läte.
Foto: Jessika Cansund
Klodyvel (vattenskorpion) (Nepa cinerea)
Allmän i dammar och långsamt rinnande åar. Dess nordligaste utbredning är trakterna kring Västerbotten. Kroppen är ca 20 mm lång och 10 mm bred. Färgen varierar mellan brun och svart med tegelröda vingar. Arten är aktiv året om. Den simmar dåligt och behöver komma upp till ytan för att andas med ett andningsrör som sitter längst bak på kroppen. Den lever strandnära i åar och dammar där den kryper runt på botten eller sittandes i vegetationen med andningsröret i luften. Frambenen är två kraftiga gripklor med vilka den fångar in och håller fast sitt byte.
Foto: Jessika Cansund
Stavlik vattenskorpion (Ranatra linearis)
En allmän art i våra svenska sjöar och vattendrag. Kroppen är smal, avlång och blir mellan 30–35 mm lång. Av kroppsformen att döma kallas den ibland för vattnets vandrande pinne. Färgen varierar från ljust gulaktig till mörkbrun. Längst bak på kroppen sitter ett andningsrör, vilket den sticker upp i luften då den sitter och lurar på byten i vegetationen i strandkanten. Benen är långa och framtill kraftiga, försedda med en gripklo som likt en fällkniv fångar in och håller fast bytet.
Foto: Jessika Cansund
Skräddare (Gerris sp.)
Skräddare tillhör familjen landskinnbaggar och i Sverige återfinns 14 arter. Allmän och stor skräddare hör till de vanligaste arterna vilka är bruna eller svarta till färgen. Beroende på art blir de mellan 5–17 mm långa och är knutna till sötvatten där de uteslutande rör sig i grupper på öppna, vegetationsfria vattenytor. Tack vare de små filthåren på benen kan skräddarna röra sig på vattenytans ytspänning. De är effektiva rovdjur som snabbt tar sig fram över vattenspegeln där de fångar andra insekter som fallit i vattnet.
Foto: Jessika Cansund
Flick- och jungfrusländor (Zygoptera)
Är den andra undergruppen av trollsländor vilka kan hittas i hela Sverige, och ett flertal olika arter finns. Flick- och jungfrusländorna är mindre och mer spänstigt byggda än de egentliga trollsländorna och har en lång och smal kropp i olika färger. Deras främre och bakre vingpar är jämnstora, oftast med ett litet mörkt märke en bit från vingspetsen. De är inte lika snabba flygare som de egentliga trollsländorna, vilket gör att deras föda består av långsamt flygande- eller stillasittande insekter. Sländorna lever större delen av sina liv i vattnet som larver under hela deras utvecklingsperiod. Larverna är mycket mindre och smärtare än de egentliga trollsländornas larver. De har även två eller oftast tre bladliknande gälar i spetsen av bakkroppen som de använder för att andas med, samt för att ta sig fram med i vattnet på ett slingrande sätt tillsammans med bakkroppen. Precis som för de egentliga trollsländorna består munnen på flick- och jungfrularverna av en fångstmask.
Foto: Jessika Cansund